Mellanmatte kom inte tillbaka förrän på eftermiddagen dagen efter och då var Stormatte och Mellanmatte äntligen vänliga mot varandra igen och kramades och sådär. Skönt att det slutade så.

Men varför gör de så mot varandra egentligen ? Varför ska de behöva vara osams ? Egentligen tycker de ju faktiskt om varandra - i alla fall ser det ut så, och låter så när de sitter ner tillsammans och pratar om det som varit och som ev ska komma framöver.

Men kanske är det så att båda har det jobbigt just nu, var och en på sitt håll. Jag vet faktiskt inte, men det kan ju vara så.

Idag var Mellanmatte och Stormatte jättearga på varandra. Jag vet inte varför. Men de bara lät jättearga och högljudda när de bråkade med varandra.

Stormatte var riktigt arg på Mellanmatte som tydligen just då inte förstod vad Stormatte försökte säga utan bara fortsatte bråka med Stormatte. Men Stormatte skriker ändå inte så mycket på henne som hon gjort förut. Själv gick jag och lade mig vid Storhusses fötter, för det var jobbigt att höra Stormatte och Mellanmatte låta så arga på varandra. Varför kunde de inte bara prata med varandra som vanligt.

Sedan började Mellanmatte bråka med Storhusse också, då visste inte jag vart jag skulle ta vägen. Allt var så jobbigt.

Det hela slutade med att Mellanmatte tog sin väska och gick ut.

Då satte sig Storhusse och Stormatte i vardagsrummet och stängde dörren om sig och började prata med varandra. De samtalade i väldigt låg ton, men jag hörde att de var ledsna och lite oroliga i rösten.

Vad var meningen med allt det här bråket som just varit - egentligen ?

Idag när Mellanhusse kom hem så tog han med mig ut på en joggingrunda. Det hör till ovanligheterna. Nackdelen är ju att det är svårt att "kissa i farten" så att säga, så varje gång Mellanhusse måste stanna för att jag ska kissa, så ställer han sig och tittar på mig och säger bara

"Måste du kissa nu igen ?"

Sen fortsätter vi vår runda.

Jag fick "löpbyxan" på mig för några timmar sedan. Jag har haft sån en gång förut, och jag blir lika glad varje gång den tas av för att jag ska rastas ! Visserligen kan jag säkerligen rastas med den också, men det vill jag ju inte.

Stormatte och Storhusse tycker tydligen att de får "städa" lite väl ofta och torka golven just nu. Så det blev visst så här.

Fördelen med "löpbyxan" är att jag får gå överallt i vårt bo. Utan "löpbyxan" får jag bara vara på ett par begränsade utrymmen där det är lättast att torka golvet tydligen. Men det känns ändå bättre på ett sätt som sagt just nu då den är på. Nu får jag fortsätta vara jämte Stormatte eller de övriga i gänget, oavsett vart de är.

Det är ju inte helt fel !

Idag till natten blev det en längre promenad igen. Det var så skönt.

Även denna gång var det Storhusse som tyckte han ville promenera en stund, och jag fick följa med.

Inget särskilt hände mer än att jag tyckte dte var så skönt att få komma ut en stund och röra på mig ordentligt. Storhusse tränade lite att "gå fot" men inte så mycket, så det var ingen konst för mig.

Nu ska jag sova. Stormatte hon sover redan. Hon har varit på jobbet hela dagen och var visst trött. Storhusse ska i säng han med nu ser det ut som.

Då så - SOV GOTT allesammans !

Idag när Stormatte hade klippt mina klor så fick hon efter en stund för sig att leka "gömma saker". Först tog hon fram klotången igen, sen en godis, det kände jag att hon hade i handen för det luktade gott. Sedan lade hon först "klotången" på golvet och ville se om jag kunde apportera den. Sedan lade hon i "klotången" i en liten väska.

Alltsammans lade hon på golvet och sa "SÖK".

Jag har tränat lite på det nu några gånger så jag har förstått att Stormatte denna gång ville att jag skulle leta reda på "klotången" till henne, den luktade gott ska ni veta, leverpastej eller något sådant påstod Stomatte.

Sagt och gjort. Jag tog itu med uppgiften med en rejäl portion energi, det är kul ju. Men problemet var att väskan endast var "pyttelitet" öppen, jag fick inte ens in min nos i den. Jag gjorde flera försök att öppna väskan, för jag hade förstått att jag först måste öppna den för att komma åt innehållet. Men vad jag fick kämpa, och där låg väskan bara med en så väldoftande "klotång" att jag aldrig varit med om maken.

Till sist fick jag upp väskan, utan att ha sönder den, som Stomatte sa, och tog ut klotången ur den och lät Stormatte ta den. Då fick jag min godis. Det var gott. Jag ville prova en gång till, men dte gjorde inte Stormatte. Istället satte hon sig och gosade med mig en stund. Inte illa det heller faktiskt.

Idag när jag låg på min filt och kikade så kommer Stormatte med klotången. Dock hinner inte jag stressa upp mig och bli oroad, för hon bara börjar klippa min klor, som om det vore något hon gör varje dag ?

Så jag stannade snällt kvar på min filt och lät henne hållas.

Det fanns ingen anledning idag att gå i beredskapsposition. Stormatte klippte mina klor bara så där och inte ett dugg ont gjorde det.

När det var gjort fick jag godis av henne. En baggis - eller hur ?

Nu har Storhusse och jag precis varit ut på lunchpromenad. Det blev en lång och skön promenad. Bl a gick vi förbi rasthagen, men eftersom jag löpte så fick jag inte springa lös där. Så dumt tycker jag. Varför skulle det spela någon roll ?

Det var lite halt ute idag kan man lugnt säga. Storhusse halkade ett par gånger, och jag kände att tassarna vid vissa tillfällen bar gled åt helt andra håll än vad jag ville. Men en skön promenad blev det ändå.

Under promenaden mötte vi flera hundar, bl a en svart lurvig sak som bara verkade vilja ha bråk, en hane naturligvis. Jag blev så trött på honom så jag förberedde mig att gå i försvarsposition, men då var husse beredd.

Storhusse sa bara bestämd till mig att uppföra mig. Först lyssnade jag inte utan tog sats och skulle fram till hunden och "sätta honom på plats".

Sen märkte jag hur Storhusse lugnt men bestämt bara sa till mig att "lägga av". Då fattade jag att han faktiskt menade det och uppförde mig.

Vi mötte några till hundar under vår promenad, två andra tikar de hälsade vänligt men på avstånd. Sen mötte vi några hanar också, en av dem hade troligen en dålig dag, för han var otrevlig mot mig. Men så fort jag började ladda för försvar, så var Storhusse redan steget före och sa bestämt ifrån. Jag insåg att det bara var onödigt att ens försöka.

Så resten av promenaden njöt jag bara av den i sig självt. Det var skönt.