Lite senare under kvällen tog Stormatte ut mig på en promenad. När vi kom in igen så gick den bekanta damen ut genom ytterdörren, och kom strax tillbaka in igen med något som luktade så härligt gott att jag aldrig varit med om maken !!! Hon bar på en påse med ett jättestort ben i som HON GAV TILL MIG ! WOW ! Jag tog genast hand om det - på bästa sätt. Lade mig på köksmattan och började tugga i mig märgbenet. 

Men så kommer Mellanmatte och tar benet, eller försöker ta det - så jag morrar varnade för det är MITT ! Då hör jag hennes arga röst "FY".

Jag blev snopen, jag ville ju bara tala om för henne att det var mitt. Men då hon försökte ta det igen så var jag tyst och bara lät henne lyfta upp det och ta det bort från mig. När jag inte morrade den gången så gav hon det tillbaka. Hon provade två gånger till, och jag lät det ske - jag fick det ju tillbaka igen. Sen tuggade jag ivrigt vidare.

Sen kommer Stormatte och ska ta benet, henne sa jag inget till. Jag visste att hon hade rätt att ta det så mycket hon ville. Jag fick det nästan genast tillbaka, samtidigt som hon vänligt sa "DUKTIG FLICKA" jag bara viftade på svansen, för jag visste ju inte vad jag gjort som fick henne att låta så vänlig. Men det spelar ju ingen roll. En vänlig ton känns ju alltid bra, så jag tuggade vidare - länge !

Sen plötsligt kom Storhusse och klappade mig, jag tror han tänkte ta benet, så jag morrade, vips så var Stormatte där och sa med sin arga röst :

"FY MEYA - VAD ÄR DET DÄR FÖR DUMHETER ! " Jag förstod inte riktigt varför hon lät arg, jag ville bara tala om för Storhusse att han inte fick ta mitt ben just nu. Men eftersom jag inte tycker om arg röst så lät jag Storhusse ta benet han också. Precis som de andra så lämnade han tillbaka det nästan på en gång, så allt var frid och fröjd.

Medan jag låg där och tuggade vidare så kom Lillhusse och klappade mig. Han är ju bara en valp så honom sa jag ingenting åt fast jag låg och åt på mitt smaskiga ben. Stormatte var där förstås, och sa återigen "DUKTIG FLICKA - RÄTT SÅ" men varför vet jag inte riktigt. Men det spelade ingen roll. Jag viftade bara på svansen och tyckte att jag hade det bra.

Idag var det ännu ett träningspass, och det här var jobbigt. I alla fall för mig !

Det var Stormatte som tog med mig ut "på en träningspromenad". Vi gick i en lång uppförsbacke och sen kom vi till en äng. En bit fram var där staket och på andra sidan det staketet - där såg jag ett helt gäng hundar. Jag skällde och drog mig mot dem, men då hörde jag Stormattes arga röst som  sa "NEJ" och samtidigt ett ryck i kopplet.

Jag kom av mig en kort stund men gjorde fler försök. Men varje gång jag försökte få lite fart på Stormatte och ta med henne till hundarna där borta - de lekte och skällde och verkade ha jätteroligt - så sa hon "NEJ" och ett ryck i kopplet. Till sist så satte jag mig ner och med spetsade öron försökte fånga in vartenda ord de andra hundarna sa ! Men eftersom jag inte ville höra Stormattes arga röst och få ryck i kopplet så väntade jag sittande, och då plötsligt sa matte "BRA -Duktig flicka" med en mycket vänligare röst, och inget ryck i kopplet. Det kändes mycket bättre.

Sen gick vi mot hundarna - och fast jag helst ville komma fram dit fortare så följde jag mattes tempo, även om jag tyckte hon gick ALLDELES FÖR SAKTA ! Men det var i alla fall bekvämare. Men vid ett tillfälle blev jag så uppspelt, för det lät som om de andra hundarna sa att jag skulle skynda mig och komma och leka, så jag drog iväg, troligen lite för fort för jag blev avbruten av Stormattes arga röst som sa "NEJ" och ett ryck i kopplet. Åhhh att det kunde vara så svårt. Men det var trevligare med en vänlig röst än en arg, så jag följde Stormatte fram till staketet och fick nosa på en av de andra hundarna.

Lite muttrig var han - hunden, men sen ville han helst leka, då ropade  någon (troligen hans matte) på honom, och han skyndade sig iväg med ett - Nej nu måste jag kila. Ses vi kanske igen ??? Kanske vi kan snacka lite mer då, men nu ska jag gå hem, matte ropar på mig - måste skynda ! See Ya !

Åh vad tråkigt. Jag som ville bekanta mig lite mer.

Imorse blev det en promenad med Mellanhusse innan han gick till skolan. Men den var inte så lång. Efter frukost tog jag en tupplur. Sen kom Stormatte och sa att vi "skulle gå ut". Jag vet inte vad det betyder, men eftersom hon tog mitt koppel så antog jag att det var dags för promenad så jag fick bråttom upp. Härligt tänkte jag ! Stormatte tog med mig på en lång promenad. Jag vet inte hur lång tid är men det var en av de längsta jag fått hittills och vi kom hem strax innan det var dags för mat igen. Men vad som skilde den här promenaden från andra var att Stormatte emellanåt sa till mig att sitta, sen gick hon en bit från mig så långt nu kopplet tillät, och jag skulle sitta kvar ! Första två gångerna ville jag följa med, då gick hon tillbaka till den plats där hon först hade satt mig och sa till mig att sitta igen, sen gick hon iväg igen.

Tredje gången satt jag kvar och Stormatte lät jätteglad, och kom tillbaka. Just då förstod jag inte helt och hållet varför, men det hade ju tydligen något med att sitta att göra. Sen gick vi en bit, innan hon gjorde om samma sak, och eftersom det är roligt när hon låter glad så satt jag kvar när hon gick. Det gjorde hon flera gånger och till sist så satte jag mig så snart hon stannade.

Men så plötsligt kom en hund till en bit bort och eftersom jag inte kände den, så ville jag skälla, men då sa Stormatte "fy" och lockade på mig och gick åt andra hållet.

Så jag kunde inte hälsa på den andra hunden, jag hade ju fullt upp att följa med Stormatte. För just nu var det roligare, sen luktade hennes fickor gott. Under resten av promenaden stannade Stormatte flera gånger och lät mig sitta kvar medan hon gick iväg en bit. En av gångerna gick hon längre bort än vanligt och släppte kopplet, men jag märkte det inte.

Jag blev så häpen så jag satt kvar och hann inte reagera förrän Stormatte var tillbaka bredvid mig. Då fick jag ngt jättegott - leverpastej sa Stormatte att det hette. Det spelade ju ingen roll. Vad som var viktigast var ju att det var så gott. Det här ville jag göra om fler gånger.

När vi kom hem var jag trött, och hungrig. Så det var härligt att få lite lunch i sig.